Header Image

Pernilla Eriksson

Hej! Jag heter Pernilla och är 28 år (snart 29). Sambo, förlovad och mamma till världens bästa son vid namn Leo, som kom till världen 20:e december 2017. Går nu i väntandes tider med en lillasyster i magen, som är beräknad att komma på min 29 årsdag nu i juni 2020. Hur sjukt?! Längtar så! Denna blogg kommer handla om mig och min familj. Upp och nedgångar. Förändringar och det vardagliga livet. En familjeresa som jag längtat något fruktansvärt efter. En resa som jag med största sannolikhet vet, inte alltid kommer vara en dans på rosor, men ändå underbar!

Leo tillbaka på föris

Publicerad,

Hej på er!

Bloggfri helg. Den gick av bara farten! Lördagen bjöd på shopping, vilket varit efterlängtat för denna mamma! Det var skönt att få lite egentid och spendera den med Jennifer. Shopping, god mat och umgänge som bjöd på skratt och glädje. En dag som jag tror vi båda behövde!  Gubben var hemma med Leo och dom hade varit iväg och kika på grus vi skulle ha. Lillen hade fått se en stor grävmaskin och stått i skopan. Nöjd liten grabb som fått tid med pappan och se en stor ”brummbrumm”. När jag kom hem hjälpte jag till att skotta och kratta ut hälften av det nya gruset. Gruset ligger på våran uteplats som vi har innanför en ful mur. Uteplatsen är på g att bli fin då gruset var steg ett i förbättringen. Nästa är att riva bort resterande spiktegel för att sedan kunna lägga på puts på muren och måla. Uterenoveringen har börjat. Nu är ju våren och sommaren här så lika bra att smaska igång med husets utsida. Som ni vet har vi ju köpt ett hus med mycket jobb (vilket liknar piss ibland), men i slutändan blir nog allt kanske bra. Det blir i alla fall finare än det varit!

Idag blev det första dagen på förskolan igen, efter lillemans sjukdom. Det var en trött kille jag fick väcka imorse, men när kläderna väl var på var han glad. I bilen strax före vi skulle parkera, peka han så glatt på förskolan. Jag svara ja, ska du få träffa barnen, va roligt! Vi gick in och allt gick bra. Satte ner honompå golvet efter han fått av sig jackan och sedan gick vi hand i hand in. Leo var lugn och allt gick bra. Hans närmsta fröken var där och det kändes skönt.  Jag fick en hejdåpuss och sedan gick jag. Utan skrik och tårar! Allt gick så bra! Trodde faktiskt att han skulle bli ledsen, men nej. Riktigt skönt! Med ett leende på läpparna åkte jag sen till jobbet.

Nu eftermiddag har vi varit ute. Frågade Leo om vi skulle gå och kika hästarna och det ville han. Han sa ”iihiii” och peka neråt där hästarna brukade vara. Glad kille som små sprang ner. Vi missade dock hästarna först, dom skulle in och fixas för ridning, men på vägen hem så stannade vi och såg dom. Plutten blev glad och ropa iiihiii och vinkade till hästarna. ??

Mammas tuffing ?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *