Pernilla Eriksson

Första mötet med lustgasen sker klockan 10:13 – smärtlindigen man hört så bra och roliga saker om! Barnmorskorna berättade hur den funkade och jag fick äntligen påbörja denna metod till smärtlindring. Stog upp och hängde mot gåbordet, samtidigt som jag andas in lustgas när värkarna var på väg. Gjorde detta några gånger och tyckte inte jag kände någon skillnad. ”Jag känner ju inget” sa jag. ”Inte” sa barnmorskorna, lite smått förvånade. Lustgasen va inställd på 30/70 (30 lustgas och 70 syrgas.) En stund senare, kände jag mig skakis i benen och då sa dom att lustgasen nog hade lite påverkan i alla fall. Haha! Större delen av förmiddagen stog jag och hängde vid gåbordet med lustgasmasken, tillsammans med Magnus som gav mig massage i svanken när jag önska. När värkarna va lugna, så jag åt Magnus att ta sig några sug, för jag ville få se om det hände något. Visst gjorde de det! Hans pupiller blev större och han lät ganska roligt, vilket gjorde att jag fick skratta. Dock sa han att han inte kände något, men så sa ju jag med. ?

Klockan 11.30 började mina ben ge upp. Svullna och trötta efter att ha stått upp och vaggat hela tiden. Förflyttade mig till sängen, där jag blev liggandes på sidan med lustgasen och jag minns att det var så skönt att få vila benen. 40 minuter senare byter jag sängen + lustagsen mot en varm dusch. Får CTG:n bortkopplad och det var skönt! Men före detta blir jag grymt illamående och slänger ur mig en redig spya i spypåsen som Magnus – den stackarn – höll i. Den blev fylld till hälften och trots att Magnus har svårt för spyor, så gick han runt med den tills han hittade någon som kunde kasta den åt oss. Därefter hjälper han mig till duschen och kör med massagebilen i svanken på mig, medan jag lät det varma vattnet rinna ner över magen. Vi var nu tillbaka till att andas utan lustgas och det kändes lite som tidigare, innan vi åkte in till förlossningen, fast något jobbigare. Dryga timmen satt vi i duschen tillsammans, innan jag kände att det var dags för lustgas och sängen igen. CTG:n blir återigen påkopplad och barnmorskorna frågade mig om jag ville ha någon annan smärtlindring. De föreslog PCB, men jag tackade nej och sa att andningen i kombination med lustgasen funkade bra. 13:02 gjordes en ny vaginalundersökning. Jag var vid denna tidpunkt öppen 7cm, med en kraftigt buktande hinnblåsa (blåsan med fostervatten). Det tryckte på och gjorde nu riktigt ont nere i svanken så jag bad om att få prova TENS (elektrisk nervstimulering, ger elstötar typ). TENSEN blev inställd på väldigt höga impulser vid värkar och lugnare vid värkvila. Allt detta fick Magnus sköta genom en knapp på mitt komando – slänga upp armen i luften..? Ja, jag var inte så social. Jag var tyst och fokuserade på mitt, men han förstod mig tack och lov ❤

Klockan 14:05 sker skiftbytet och vi fick träffa kvällspersonalen. I samband med detta frågade jag om akupunktur. Trycket i ryggen och ja rumpan var hemsk. Det kändes som om man var skitnödig. (Men det kunde jag väl inte vara, jag hade ju bajsat tre gånger hemma innan vi åkte in till förlossningen..? ?) Fick 5 stycken nålar ned mot skinkorna, i hopp om att dom skulle hjälpa till och lätta på trycket. Tyvärr tyckte jag inte dessa gav mig någon effekt. TENSEN gjorde mycket mer nytta än nålarna. Troligen så satt man nålarna för sent, för att jag skulle märka skillnad. Men ja ett slags tryck lättade väl.. Ett utav det hemskaste och pinsamaste jag varit med om.. En av mina tre största rädslor inför förlossningen.. Jag bajsade på mig! Jag höll på att sjunka igenom hela sängen, när jag kände vad som hände. Jag blev ledsen och sa med en skämd röst att jag trodde jag bajsat lite. ?Barnnorskan var snabbt där och tog bort det lilla, hon sa att det inte gjorde något. Hon sa att de var bra, för det var ett tecken på att det hände grejer. Kunde ändå inte släppa det och jag vill bara sjunka under jorden än, när jag tänker tillbaka på det. (Det är pinsamt att berätta detta med, men jag vill vara ärlig. Sen tänker jag kanske lite annat nu efter att ha vart med om en förlossning. Är det någon gång det ska vara ”okej” att bajsa på sig i vuxen ålder, så är det fasiken när man är magsjuk eller föder barn. För fy fan vad det trycker på och du kan inte påverka vad din kropp gör riktigt.. Tyvärr!)

Klockan 15:00 görs en ny vaginalundersökning, där de konstaterar att inget mer hade hänt sedan sist. 2 timmar hade gått och var fortfarande bara öppen 7cm med regelbundna värkar. Barnmorskorna tyckte det var synd om mig och berättade att de tänkte ta hål på hinnan, så att vattnet skulle gå. Värkarna skulle bli ännu mer intensivare, men att öppningsskedet skulle gå framåt igen. 15 minuter senare tar dom hål på hinnan och vattnet går. Det blev alldeles varmt mellan benen! Ytterligare 5 minuter går och trycket ned mot ryggen och rumpan blir ännu värre. Va tror ni händer? Jag blev ledsen och irriterad och sa denna gång ”nu sket jag ner mig igen”. Ja ville dö. Usch, stackars Magnus och stackars barnmorskor. Kände mig så förnedrad och tyckte så synd om dom. Återigen sa barnmorskorna till mig att inte bry mig så mycket. Att de händer de allra flesta. Att de lätt blir så när bebisen trycker på och ned mot slutet. Spela ingen roll vad dom sa, jag var ledsen och arg på mig själv. Hur som, värkarna fortsatte. Mer intensviare än tidigare. Lustgasen användes flitigt och var nu inställd på 50/50. Snurrade till i huvdudet mellan varven, så fick stundvis bara suga i mig syrgas för att inte bli att må illa eller dra iväg till ingenmansland. Timmar gick och runt 18.30 fick jag äntligen börja trycka på. Det var dags för att börja krysta! De första krystningarna fick ske lite försiktigt, med en hand från barnmorskan i mig, för att hålla undan livmodertappen som legat och blivit klämd när bebis var på väg ner. Därefter var det bara att köra på. Jag låg och blundande samtidigt som jag andades lustgas. Släppte lustgasen och tröck på. Jag hade svårt att känna hur mycket jag skulle ta i och hur länge, men barnmorskan som hade huvudansvaret för förlossningen pushade mig och hjälpte mig. Jag kunde känna hur bebisen var på väg ut när jag krysta, likaså kände jag när värken avtog och bebis åkte tillbaka in igen. Kändes som detta skedde i evigheter, tills det plötsligt brann som eld i fiffi. Bebisen stod alltså med huvudet mellan bena! Jag gapade och stönade ”FY FAN VA ONT DET GÖR!!!” Då säger barnmorskan ”Ja, nu ska det göra riktigt ont, men snart är bebisen här. Det är nog bara två krystvärkar kvar, sen är bebis ute.”  Jag kände hur spänningen steg och hur taggad man blev. Snart skulle vi få träffa honom, vår son! Nya värkar kom och jag fick trycka på. Samlade kraft, blundade och tog i för kung och fosterland. Kände hur något ”sladdrigt” glider ur mig och det blir varmt mellan bena av blod och resterande vatten. Vi hör ett litet skrik och upp på bröstet kom han. Strax där efter börjar jag ropa ”AJAJAJ!!”.. Barnmorskorna tar tag i vår lilla pojke och drar ner honom på min mage och smärtan som uppstod mellan mina ben försvann. Va hände?! Jo, det var så här.. Det räckte inte med smärtan att trycka ut vår fina skapelse, jag var tvungen att få STRING i fiffi direkt efter med.. Navelsträngen var så kort, vilket gjorde att den la sig som string mellan blygdläpparna på mig när dom la upp honom på bröstet. Haha! Lite kul nu, men inte då. Magnus klippte av navelsträngen och befriade sedan vår lilla son från magen och han fick äntligen komma upp på bröstet igen. 2017-12-20 klockan 19.30 blev vi föräldrar! Känslorna flödade och vi tittade på vår fina skatt. Vårat mirakel. Vår stora önskan, hade äntligen kommit till världen. En pojke på 51cm och 3430g, som fick namnet Leo. ?

Detta var min förlossnings berättelse. En sådan upplevelse och smärta som inte går att beskriva.. Men jag skulle kunna göra det igen❣