Onsdag den 20:e December klockan 19.30 tittade Leo ut.? Men vad hände sen..? Gick allt smärtfritt? Hur gick det med mina rädslor?
Mina 3 största rädslor inför förlossningen var:
1. Att Leo skulle ha navelsträngen runt halsen och inte andas när han kom ut. Hur gick det?Inget sådant hemskt hände och jag tackar gudarna för det!
2. Att jag skulle spricka. Hur gick det? Försökte att förbereda mig mentalt på det värsta några veckor före förlossningen, genom att googla förlossningsskador och bristningar. Det snurrade många tankar i mitt huvud, då jag var oerhört rädd för att spricka rejält. Jag klarade mig dock med grad 1 bristningar som syddes. Med grad 1 menas att det endast är slemhinnan som spruckit/ fått bristningar. Det är den lättaste formen du kan få, om du spricker. Jag fick 3 stygn som jag vet och kan känna. (Stygnen har inte hunnit försvinna än. Är 3 veckor sedan förlossningen idag.) Sen blev min tapp blå samt svullen, då den blev klämd. Kan känna den och det är lite ömt, men det kommer att räta till sig. Jag hurrade på förlossningen när barnmorskorna sa att det endast blivit grad 1 bristningar. Jag var så glad att musklerna och rumpan klara sig. Efter jag blev sydd på förlossningen bad jag om att få kika med en spegel. Jag ville se hur det såg ut efter och visst det var ingen trevlig syn, men ett par dagar senare tittade jag hemma och då såg allt mycket finare ut. Svullnaden hade då redan börjat gå tillbaka. Kroppen och fiffi är ju fantastisk!
3. Bajsa på mig. Hur gick det? Ja, det vet ni nog redan, då jag berättade det i föregående inlägg. Men ja, jag sket tyvärr ner mig. Sjukt pinsamt och jag önskar att det inte hänt. Kunde inte påverka det tyvärr. Var ett sådant sjukt tryck ned, mot baken och ryggen så det bara kom. Men till mitt försvar så födde jag ju faktiskt barn och kan berätta att det där trycket man kände i rumpan resulterade i ett stort blåmärke på ca 6 cm samt en sjukt öm svanskota. Jag hade svårt att sitta de två första dygnen och fick äta smärtstillande.
Var det något som blev problematiskt efter förlossningen?
Blev tappad på 1/2 liter urin efter FL, då jag inte kunde kissa på varken toa eller duschen. Jag kände att jag behövde kissa men det gick bara inte. Det tog tvärstopp. Blev då ombedd att prova kissa på BB några timmar senare. På BB kunde jag heller inte kissa, fick endast ut några droppar och blev åter igen tappad på urin. På eftermiddagen, dagen efter FL kunde jag äntligen kissa själv, men endast mindre skvättar. Det var inget riktigt ”tryck” i strålen, som det annars är när man kissar. Blev dock godkänd på BB. Väl hemma, så fortsatte detta små kissande och det oroade mig. Pratade med barnmorskan om det på hembesöket och började undra om de sytt mig galet. Men det trodde hon inte och sa att urinröret kunde blivit klämt när bebisen skulle ut och att de kanske var det som orsakde det. 2 veckor efter FL var kisseriet äntligen återställt, så det var inget allvarligt.
För övrigt flöt allt på bra på förlossningen och BB. Amningen kom igång direkt och Leo förlorade bara 130g av sin födelsevikt. Gossen åt, sov, bajsade och kissade. Jag mådde bra, förlorade inte speciellt mycket blod, men var trött efter 19 timmars förlossning och sömnbrist sen innan med. Hade ont i svanskotan och tyckte det var lite halvjobbigt att sitta. Ville gärna ligga ner eller helst få röra på mig. I det stora hela så hade jag en bra och tursam förlossning.
När åkte ni hem och va hände där?
Vi valde att stanna kvar två nätter på BB. Eller ja, jag i två nätter och Magnus fick bara vara kvar en. Vi gjorde klart alla tester som skulle göras och sen åkte vi hem. Väl hemma låste vi in oss i en bebisbubbla. Det var bara jag, Magnus, Sally och Leo. Jag var ett känslovrak hela första veckan när vi kom hem. Jag grät av lycka, grät av glädjen att se Magnus med sin son. Grät när jag hade Leo i famnen och tittade på honom. Så fin liten människa som var vår. Grät när han tappade navelstumpen. Grät när jag kollade på klockan på Leos 1 veckas dag och sa att nu föddes han. Jag är normalt en ganska känslig person, men hormonerna gjorde mig snäppet värre. Andra veckan hemma var mer normal, känslorna hade blivit mer stabila och vi började få snurr på allt. Man kände att föräldrarollen hade börjat hitta sin rätta plats och vi började ta emot lite lättare besök av vänner. Våra familjer var dom enda som fick träffa oss, efter ett par dagar annars höll vi hårt i vår bubbla. Idag är det tre veckor sedan Leo kom och både jag och Magnus tycker dagarna går så mycket snabbare sedan han kom. Vi tycker att vi kommit in i allt bra. Men ibland kan jag känna att det fortfarande känns som om jag drömmer. ?
Detta var allt från start och fram tills idag. Därmed var detta min sista del av förlossningsberättelsen. Tack till er som orkat läsa ?
Senaste kommentarer