Pernilla Eriksson

Hej på er!

Mätta och belåtna här, samt en Leo som sover i sin babysitter = tid för att skriva inlägget om mig och min mammakropp. Innan jag fortsätter, vill jag förvarna känsliga att det kommer skrivas ärligt kring kropp och tankar kring detta. Idag är det sådan hysteri kring våra kroppar, om hur man ska se ut, för att vara det perfekta kroppsidealet. Ett samtal som berör och upprör många, men detta är något jag vill skriva om, så du väljer själv om du fortsätter läsa eller avbryter här och nu. Bilder kommer visas på hur jag ser ut idag, 1 månad efter förlossningen.

Jag har varit en person som velat ha kontroll på min kropp och vikt. När jag flyttade hemifrån fick jag ett behov att väga mig ofta, gärna flera gånger i veckan. Jag ville försäkra mig om att jag höll min vikt, då jag var rädd för att bli stor. Inbillade mig att om jag gick upp något kilo, så var de alltid någon som skulle påpeka det och säga det till mig. Jag var alltså påverkad av hur andra såg på mig. Påverkad av hur sociala medier och tidningar skriver samt visar upp hur vi kvinnor ”ska” se ut. Sjukt, men så var det och är fortfarande för många idag. Jag har dock ändrat uppfattningen lite. Tiden ändras och kroppen förändras. Efter en graviditet är det mycket som händer både med kropp, hormoner och tankar. Förr var jag som sagt rädd för att gå upp i vikt. Jag var rädd för att få bristningar. Rädd för att bli dömd över hur min kropp såg ut. Idag tänker jag annat. Jag har bristningar, huden kring magen är mjuk och slapp. Min rumpa, mina lår och höfter är fortfarande lite större än tidigare. Har mellan 7-8 kilo kvar till min vikt före förlossning. Har fått en lite kvinnligare form, så att säga. Men vet ni? Jag har accepterat det. Jag känner att jag inte tänker sätta någon press på mig, att jag MÅSTE väga det jag gjorde före förlossningen. Jag kan tänka mig att väga lite mer. Vad gör det liksom? Sålänge jag mår bra och är glad. Förlorar jag ett par kilon till, så är jag glad. Men det får komma av sig själv, utan en massa hets. Äta vad jag vill och röra på mig, så löser det sig nog sig själv! Är ju ändå bara 1 månad sedan vår skatt kom till världen och det tog 9 månader att bygga upp min 20 kilos kropp. Tänk att under 9 månader har min kropp fått förändras, för att göra plats för det finaste jag någonsin fått varit med om. Min kropp har burit på ett barn. Ett barn som på slutet tryck på tarmar, vidgat mitt bäcken, spänt ut min mage samt magmuskler till max, gett mig 20 kilo extra i vikt att bära..Allt för att må bra, få plats och göra sig redo för att komma till världen. En människa föddes. En människa som fick dig att känna kärlek vid första ögonkastet och gav dig en helt annan syn på livet.  Jag skulle göra om samma kroppsliga förändring igen. I början muttra jag över mina små bristningar på magen, men nu har jag accepterat dom. Dom är ett bevis på styrka. Ett bevis på hur fantastisk en kropp kan vara. Vad en kropp kan gå igenom och skapa. Mina bristningar kommer vara en slags lycka. Ett minne – Jag blev gravid och vi fick vårat efterlängtade barn. Vår finaste Leo! ?

Var lite svårt att ta bilder på sig själv och ljuset var inte det bästa. Men magen är mjuk, bristningar i nederkant och ovanför naveln, vid piercingen.. Låren lite rundare och bredare höfter. Platt rumpa på sidor med lite fylligare bak. Ja, en kvinnligare form! ?